Skalbaggen

Inskickad av Hjördis Carlsson

Det var strax före examensdags 1958. Skolan var nyrenoverad och allt var rent och fräscht. Jag gick i 3:an i "stora salen". Några pojkar i 5:an hade fångat en stor skalbagge som de försökte stoppa innanför kläderna på de äldre flickorna. De skrek i högan sky när pojkarna försökte.

Så blev det lektion och de äldre hade teckning och 3:an hade skrivuppgifter. När så en av pojkarna skulle ut och byta vatten kände jag en lätt stöt på ryggen. Tänkte inte mer på det men upptäckte snart en stor skalbagge på väg ned för ärmen. Jag förstod att pojkarna spänt väntade på det stora skriket men dom blev besvikna. Jag knäppte ner den på golvet och när tillfälle bjöds knösade jag till den med foten.

När lektionen var slut och jag gått därifrån samlades 5:ans pojkar kring min bänk. De vände på stolen, tittade under bänken och på golvet däromkring. Men fann ingenting. De sa inget och inte jag heller men jag tänkte: "Det ni söker sitter fast under min sko och där får det sitta".

Lite, lite skadeglädje kände jag nog.

Skollunchen

Ett minne från Bo Holmberg (skolgång 1938-1944)

Jag gick i Mistelås skola under åren 1938-1944. De två första åren i småskolan och de fyra återstående i folkskolan. I småskolan hade jag en fröken – på den tiden hette det småskollärarinna. Med henne var jag tidigare bekant, eftersom hon var min mor. Hon lärde mig att säga ”lärarinnan” till fröken, i varje fall under lektionerna.

I folkskolan -  eller storskolan som man ofta oriktigt kallade den – hade jag min far som lärare – och honom kallade man helt enkelt för ”läran” om man t ex ville  fråga om något. Detta att ha sina föräldrar som lärare var självfallet mycket ovanligt. Lägg till detta att mor och far i nästan 40 år utgjorde skolans hela lärarkår och de bodde i en tjänstebostad knuten till skolan, belägen mindre än ett stenkast från skolhuset. Detta att bo strax intill skolan var självfallet högst priviligierat, i synnerhet under vinterhalvåret. Och vad beträffar föräldrarna som lärare kunde jag ju inte protestera (och hade ju inte heller anledning till). Fast det var ju det här med middagsrasten som jag strax skall återkomma till!

Min skola var av en skolform som i skolförfattningen hette ”b1B2”, där b1 stod för småskolan med en lärare för två klasser och B2 för storskolan med en lärare för fyra klasser. I dag skulle man hellre säga årskurser än klasser, för i varje klass fanns det normalt bara elever med samma födelseår.

För att klara av att samtidigt undervisa flera klasser fanns flera knep. Läraren kunde t ex låta halva gruppen arbeta självständigt och tyst samtidigt som den andra halvan hade läxförhör under lärarens ledning. Och i många ämnen kunde man slå samman två klasser, t ex 3 och 4, och växelläsa kurserna så att första året läste alla treans kurs och året därefter alla fyrans kurs.

Kommer så till middagsrasten. Jag tror att man sa så, och jag tror att det stod så på ”schemat”. Namn som skolfrukost, barnbespisning eller bara bespisning var inte uppfunna då. Schemat var anslaget i skolsalen till höger om svarta tavlan. Det var undertecknat och godkänt av någon hög potentat, kanske av folkskolstyrelsens ordförande. På schemat kunde alla läsa vilka lektioner och ämnen som gällde för dagen, men också för övriga skoldagar under veckan. Middagsrasten var minst en halvtimma lång och började varje dag vid tolvsnåret.

När det var dags att äta lämnade lärare och elever lektionssalen som snabbt fick luftombyte genom att fönster öppnades för vädring. Läraren och lärarinnan (och även lilla jag) gick de få stegen över till tjänstebostaden, far kollade på vägen brevlådan och dagens post och mor började laga dagens rätt eller kanske värma rester från gårdagen. För att få mat så snabbt som möjligt kunde jag hjälpa till med framdukningen och möjligen någon gång med disken efter maten. Det var inget märkligt middagsmål som bjöds, men jag fick i alla fall varje dag lagad och varm mat.

Och ändå kände jag ofta med avund på klasskamraterna som själva fick svara för mathållningen. De fick äta sin medhavda matsäck i ”avklädningsrummet” utanför lektionssalen. Sittande på låga bänkar (som egentligen var inköpta till den nästan obefintliga redskapsgymnastiken) packade de ur sina ryggsäckar smörgåspaket och dryck. Ryggsäckarna, som med remmar av läder fästes och bars på ryggen, var tillverkade i brunt eller grönt smärtingtyg, och säcken knöts ihop upptill med en snörning. De var tidlösa i form och utförande och gick ofta i arv i syskonskaran.

Den medhavda drycken var mjölk eller sommartid saft. Den förvarades i gröna flaskor med porslinskapsyler och gummipackning som tätade mot flaskhalsen när den klämdes fast. Vi kallade flaskorna efter sitt ursprung för vichyvattensflaskor. Genom att de tätade bra även vid återförslutning var de överlägsna den vanliga flaskan med enkel korkpropp, och flaskor med skruvkork förekom inte. Termosflaskor av glas fanns och erbjöd möjlighet till varm dryck, i så fall vanligast som chokladmjölk. Men de fick hanteras försiktigt och många klarade inte den omilda transporten på vägen till skolan. Först när stålglasen kom blev den varma drycken vanligare till smörgåsarna.

Nu till smörgåspaketen, ibland inslagna i papper men oftare i medförd smörgåslåda av plåt och med lock som med ett gummiband höll samman härligheten. För mig som endast på någon sommarutflykt med övriga familjen fick spisa ”frokostpack”, (som än i dag är den vanligaste skollunchen i Danmark), gjorde smörgåslådorna, när deras innehåll presenterades stort intryck på mig och väckte stor avund.

Vilka blondiemackor tyckte jag! Rikhaltiga på pålägg i form av rökta och (vintertid) kokta korvar, allehanda syltor och roulader, tjocka ostskivor av hemystad ost eller köpt svecia, kanske någon gång kall stekt strömming, kokta ägghalvor och det jag tyckte var allra häftigast nämligen vändstekta ägg.

Och ytterligare ett förhållande var som jag såg det då till stor nackdel för mig. Det var att min skolfrukost hemma hos lärarfamiljen krävde en längre del av frukostrasten än vad skolkamraterna med eget hushåll kostade på sig i avklädningsrummet. Följaktligen missade jag dagligen många minuters fotbollsspel på grusgården mellan skolhuset och skoldasset. I sanningens namn skall dock tilläggas att rasten icke sällan utökades med lika många minuter, eftersom våran lärare själv gärna deltog i bollspelet när vädret och skolbarnen lockade därtill!!!

Sparktåget

Ett minne från Roland Junerup (f Andersson, skolgång 1948-55)

"Det var ju alltid snöiga vintrar förr! Jag minns att sparken blev ett vanligt hjälpmedel för att komma till och från skolan. Självklart kom alla sparkar till glädje under rasterna. Vi ordnade långa tåg på kyrkvägen. Den som ingen spark hade fick åka med på ledig plats, fram eller bak.

Det kunde bli långa tåg. Kanske 10-15 sparkar hoptryckta och de som stod längst bak satte upp farten. Jag minns inte att någon bil skadades! Däremot blev min spark ordentligt skev en gång jag lånade ut den.

Jag bävade för vad pappa skulle säga när jag kom hem med en spark som inte gick att använda. Jag fick nämligen bära hem den. Han lyckades ändå återställa sparken hyggligt men än idag drar den lite snett åt vänster."

Lansering på Fältinge marknad

Bokprojektet "Berättelser från Mistelås skola" lanserades på Fältinge marknad, som arrangeras av Mistelås hembygdsförening vartannat år. Den röda skolstolen, sockenkartan och fågelbilden rönte uppmärksamhet liksom bildspelet med foton från skolan som den ser ut idag (se bildspelet till höger). Många började fundera på berättelser och drog sig till minnes bröllop, skoldagar och återträffar. En bra start!

Edith Holmberg berättar

Edith Holmberg var småskollärare i Mistelås skola från 1929 till 1962. Hennes berättelse blev fångad i boken "Skolan i våra hjärtan - Från Sörgårdsidyll till folkhemmets Rosengård" utgiven av Lärarförbundet 1992. Hennes kapitel heter "Min syster blev sjuksköterska, jag blev lärarinna".

Här berättar hon bland annat om skolklockorna de använde för att ringa in till lektion. En större och dovare för de äldre barnen och en mindre och ljusare för de minsta. Kanske kan du fortfarande höra klangen?

Nu drar vi igång!

Det är många personer som har passerat dörrarna i Mistelås skola under alla de år som huset stått mitt i byn. Alla de som såg till att en ny skola byggdes, alla elever och lärare, vaktmästare och städerskor, skolstyrelser och många andra.

Men skolan har både haft och har en funktion utöver den pedagogiska och har inrymt många möten, fester, musikaftnar, bröllopsmiddagar och begravningskaffe.

Tänk om vi tillsammans kunde samla in berättelser som har med Mistelås skola att göra och göra en bok av dem! Du har många möjligheter att bidra med just dina minnen:

• Skriv ett brev
• Skicka e-post till lmholmberg[at]gmail.com
• Skriv en kommentar här på bloggen
• Kom till Göran och Sigrun Holmberg i Norra Skattegård, Upplid så spelar vi in din berättelse och skriver ut den
• Tipsa någon annan (förälder, släkting, granne, kamrat) som du tror kan bidra

Ta väldigt gärna med foton till där personerna på bilden är identifierade (dock inga original). I boken kommer det tydligt att framgå vem som berättat vad. "Redaktör" för boken är Lena Holmberg.