Ett minne från Bo Holmberg (skolgång 1938-1944)
Jag gick i Mistelås skola under åren 1938-1944. De två första åren i småskolan och de fyra återstående i folkskolan. I småskolan hade jag en fröken – på den tiden hette det småskollärarinna. Med henne var jag tidigare bekant, eftersom hon var min mor. Hon lärde mig att säga ”lärarinnan” till fröken, i varje fall under lektionerna.
I folkskolan - eller
storskolan som man ofta oriktigt kallade den – hade jag min far som lärare –
och honom kallade man helt enkelt för ”läran” om man t ex ville fråga om något. Detta att ha sina föräldrar
som lärare var självfallet mycket ovanligt. Lägg till detta att mor och far i
nästan 40 år utgjorde skolans hela lärarkår och de bodde i en tjänstebostad
knuten till skolan, belägen mindre än ett stenkast från skolhuset. Detta att bo
strax intill skolan var självfallet högst priviligierat, i synnerhet under
vinterhalvåret. Och vad beträffar föräldrarna som lärare kunde jag ju inte
protestera (och hade ju inte heller anledning till). Fast det var ju det här
med middagsrasten som jag strax skall återkomma till!
Min skola var av en skolform som i skolförfattningen hette
”b1B2”, där b1 stod för småskolan med en lärare för två klasser och B2 för
storskolan med en lärare för fyra klasser. I dag skulle man hellre säga
årskurser än klasser, för i varje klass fanns det normalt bara elever med samma
födelseår.
För att klara av att samtidigt undervisa flera klasser fanns
flera knep. Läraren kunde t ex låta halva gruppen arbeta självständigt och tyst
samtidigt som den andra halvan hade läxförhör under lärarens ledning. Och i
många ämnen kunde man slå samman två klasser, t ex 3 och 4, och växelläsa
kurserna så att första året läste alla treans kurs och året därefter alla
fyrans kurs.
Kommer så till middagsrasten. Jag tror att man sa så, och
jag tror att det stod så på ”schemat”. Namn som skolfrukost, barnbespisning
eller bara bespisning var inte uppfunna då. Schemat var anslaget i skolsalen
till höger om svarta tavlan. Det var undertecknat och godkänt av någon hög
potentat, kanske av folkskolstyrelsens ordförande. På schemat kunde alla läsa
vilka lektioner och ämnen som gällde för dagen, men också för övriga skoldagar
under veckan. Middagsrasten var minst en halvtimma lång och började varje dag
vid tolvsnåret.
När det var dags att äta lämnade lärare och elever
lektionssalen som snabbt fick luftombyte genom att fönster öppnades för
vädring. Läraren och lärarinnan (och även lilla jag) gick de få stegen över
till tjänstebostaden, far kollade på vägen brevlådan och dagens post och mor
började laga dagens rätt eller kanske värma rester från gårdagen. För att få
mat så snabbt som möjligt kunde jag hjälpa till med framdukningen och möjligen
någon gång med disken efter maten. Det var inget märkligt middagsmål som bjöds,
men jag fick i alla fall varje dag lagad och varm mat.
Och ändå kände jag ofta med avund på klasskamraterna som
själva fick svara för mathållningen. De fick äta sin medhavda matsäck i
”avklädningsrummet” utanför lektionssalen. Sittande på låga bänkar (som
egentligen var inköpta till den nästan obefintliga redskapsgymnastiken) packade
de ur sina ryggsäckar smörgåspaket och dryck. Ryggsäckarna, som med remmar av
läder fästes och bars på ryggen, var tillverkade i brunt eller grönt
smärtingtyg, och säcken knöts ihop upptill med en snörning. De var tidlösa i
form och utförande och gick ofta i arv i syskonskaran.
Den medhavda drycken var mjölk eller sommartid saft. Den
förvarades i gröna flaskor med porslinskapsyler och gummipackning som tätade
mot flaskhalsen när den klämdes fast. Vi kallade flaskorna efter sitt ursprung
för vichyvattensflaskor. Genom att de tätade bra även vid återförslutning var
de överlägsna den vanliga flaskan med enkel korkpropp, och flaskor med
skruvkork förekom inte. Termosflaskor av glas fanns och erbjöd möjlighet till
varm dryck, i så fall vanligast som chokladmjölk. Men de fick hanteras
försiktigt och många klarade inte den omilda transporten på vägen till skolan.
Först när stålglasen kom blev den varma drycken vanligare till smörgåsarna.
Nu till smörgåspaketen, ibland inslagna i papper men oftare
i medförd smörgåslåda av plåt och med lock som med ett gummiband höll samman
härligheten. För mig som endast på någon sommarutflykt med övriga familjen fick
spisa ”frokostpack”, (som än i dag är den vanligaste skollunchen i Danmark),
gjorde smörgåslådorna, när deras innehåll presenterades stort intryck på mig
och väckte stor avund.
Vilka blondiemackor tyckte jag! Rikhaltiga på pålägg i form
av rökta och (vintertid) kokta korvar, allehanda syltor och roulader, tjocka
ostskivor av hemystad ost eller köpt svecia, kanske någon gång kall stekt
strömming, kokta ägghalvor och det jag tyckte var allra häftigast nämligen
vändstekta ägg.
Och ytterligare ett förhållande var som jag såg det då till
stor nackdel för mig. Det var att min skolfrukost hemma hos lärarfamiljen
krävde en längre del av frukostrasten än vad skolkamraterna med eget hushåll
kostade på sig i avklädningsrummet. Följaktligen missade jag dagligen många
minuters fotbollsspel på grusgården mellan skolhuset och skoldasset. I
sanningens namn skall dock tilläggas att rasten icke sällan utökades med lika
många minuter, eftersom våran lärare själv gärna deltog i bollspelet när vädret
och skolbarnen lockade därtill!!!
